manicat.blogg.se

Jag känner att jag behöver få skriva ner mina tankar och dela med mig. Kanske någon har samma problem?

Jag har nu ätit mina antidepressiva i typ ett och ett halvt år. Ibland känns det meningslöst, ibland inte.

Jag har såna dagar där jag vill krypa under täcket och aldrig stiga upp, och då börjar jag fundera på hur ofta

jag hade dessa dagar innan jag började med pillrena. Har dessa dagar blivit mera sällan, har de blivit lindrigare, har de ändrats på något sätt, påverkas något av p-pillrena?... Så många frågor.. Ibland vill jag bara sluta med alla piller och se vad som skulle hända. Men tanken gör mig nervös. Jag har ätit ppiller sedan högstadiet,

inte på grund av att inte bli gravid, utan för mina menssmärtor. Så att helt plötsligt sluta äta något man ätit

så gott som varje dag i 7 år gör mig nervös. Tänk så slutar min mens, tänk så blir den oregelbunden, tänk så får jag mens helt utan förvarning på stan och mensar ner allt och skäms ihjäl. Tanken gör mig illamående. Och lite samma är det med att sluta med mina antidepressiva. Kommer jag falla tillbaka till ett känslomässigt ingenting? Eller kommer terapin och pillrena ha hjälpt mig komma över allt som hänt och jag blir som jag är nu? Jag mår så mycket bättre nu och att tänka på att gå tillbaka till som det var innan skrämmer mig.

Jag vill inte, och tänker inte, äta antidepressiva hela mitt liv. Men för en liten tid framöver tror jag att jag behöver dem för att vara på den säkra sidan och få skolan klart. Allt hänger på en liten tråd av osäkerhet.