manicat.blogg.se

Vad ska man riktigt säga. Har aldrig haft så många vänner eller liknande, är inte så bra

på att få vänner heller. Har alltid varit blyg och lite konstig, kanske därför det är så svårt.

Men att hålla kvar vänner, det är det svåraste, speciellt nära vänner.

Efter att jag flyttade till Helsingfors tappade jag kontakten mer och mer med vännerna

här i Närpes, vilket jag tycker är synd. Försöker hitta tider och tillfällen då man kan träffas,

men det är inte alltid så enkelt. Dels för att jag inte hälsar på i Närpes så ofta längre,

under sommarn har alla sommarjobb, och dels av andra orsaker.

Men att jämnt och ständigt vara den som tar kontakt och försöker hålla vänskapen vid liv,

det är inte ett enkelt arbete. Det är faktiskt riktigt tungt då man gör det själv.

Skulle det vara ömsesidigt skulle det inte vara så stora problem, för om man verkligen

vill ses så finns det inga hinder. Så nu är frågan (frågorna): Är det mig det är fel på?

Är jag en sån hemsk/tråkig människa? Eller fattar jag inte vinken att de inte vill ses?

Gör jag detta till en för stor grej? Ska vänner glida ifrån varandra på det här sättet då man blir äldre?

Ska vänskap vara ömsesidigt, eller är det bara en som skall kämpa och försöka?

För jag börjar bli riktigt less på att komma hit till Närpes om det ska vara så här.

Man vill inte vara en hel sommar utan att träffa kompisar och ha roligt.

En snabb fika, åka på en fest nu och då, kanske åka till stranden och simma eller

fast åka någonstans och grilla. Är det så jobbigt? Är det så hemskt? Duger jag inte för er?

Snart kommer jag ge upp och då får helt enkelt vänskapen rinna ut i sanden.

 

Så länge du visar någon form av intresse tvivlar jag inte på vår vänskap,

men ifall det hela tiden är jag som tar kontakt så då behöver du inte fundera på mig mer.

För en vänskap som inte är ömsesidig, det orkar jag inte längre med.

3 år av kämpande är tillräckligt.